Mando Diao - En Sångarsaga lyrics

Jag såg en sovandes höjda haka, det svarta skägget låg ungt och vekt vid silverkanten av tröjans halsrand omkring ett ansikte stolt och blekt. Jag såg en sångares vemodspanna, det mörka håret i ädelt fall, den manligt svärmiska sorgsna läppen, som kanske sjöng i kung Alberts hall. Jag såg hans dödsdystra ögon öppnas att söka någon, han aldrig fann, han slöt dom åter, och i detsamma den syn som skymtat, i luften rann. Men länge hörde jag mjukt melodiskt hans tanke tala sitt mörka tal, sin halvutslocknade sångarsaga från någon walesisk eller angli stad. "Har jag ej älskat någon, en som var ljuv och vän, sov jag och drömde jag, låg jag ej emot kvinnoknän, medan den mörkröda solen sjönk bakom ekar hän. Hon gav mig en brudnatt, firad vid stjärnesken. över oss gunga lummigt kronorna gren över gren, vind var i vide, och viken slog mellan säv och sten. Allt hon begav sin makes gyllene konungased medan hon smekte mitt huvud, milt kring mitt hår hon vred, gav mig sin själ och för min skull bröt hon sin heliga ed. Länge drack vi i ögat av tårar vått eller med svårmodslöje kärlek i ont och gott, kärlek i synd och lycka, kärlek i lust och brott. Hörde jag nyss, att munkens röst i mitt öra ljöd: livet är skönt att se till, kärlekens kind är röd, nu har din älskade vitnat, nu är Osviva död. Nu skall Osviva sova länge i slummer sval, sömnen och drömmen och döden var hennes eget val, aldrig hon ångrade, aldrig går hon till himmelens sal. Munk, det är sång och sägner munk, det är häxans tal att, när den sista hösten fällt sina sista blad, ska en befriare dra genom de dödas stad. Då har väl åren susat över min själ sen då? Då är väl dagen inne, snart ska väl slaget stå, då ska befriarens ande stark genom världen gå!" Som hav i svallning, när vinden kommer, som våg i vandring gick suset fram av dagens aning i Hadesnatten fördold och hemlig och undersam. Men åter sjönk den i djupets mörker, där förd av drömmen min tanke sam och åter steg den och kom tillbaka, och syner såg jag och ord förnam. Och över ansiktet det föll en glimt av klarare ljus än förr, men ännu svagt som en månes strimma från livets natt genom dödens dörr.